Kommunikationsträning, mands – jag-vill-ha, ja/nej, välja, startknappsbeteende, yes-target :-)

Kommunikationsträning där vi ger kontroll till djuret är ett sånt underbart, viktigt, aktuellt område! Tänkte ge mig på att sammanfatta och beskriva några olika men närbesläktade procedurer, i ett försök att ge lite överblick och struktur.

Det här blir visst ett ganska långt inlägg… så här är en innehållsförteckning!

  1. Att säga vad man önskar sig just nu
  2. Att säga ja tack (eller nej tack) till en viss händelse
  3. Att välja mellan olika alternativ
  4. Att säga ja tack (eller nej tack) till en viss sekvens av händelser
  5. Att säga ja tack (eller nej tack) till att få en viss signal
  1. Att säga vad man önskar sig just nu 

Att kunna be om det man vill ha och behöver är den mest grundläggande kommunikationsformen mellan människor. Tänk bara på den nyfödda bebisen, och på vägen från skrik & joller (som omgivningen svarar på efter bästa förmåga) och till specifika förfrågningar som ”Jag skulle vilja beställa en pizza Gorgonzola med extra färska tomater, för leverans till Ladugårdsgatan 8 kl 14.00 imorgon”.  Eller att helt enkelt lägga besticken i kors på tallriken för att undvika att kyparen plockar bort den innan du ätit klart…

Det handlar alltså här om beteenden som förstärks genom att man får just det man frågar efter. Med andra ord: beteendet specificerar sin förstärkare. Inom beteendeanalysen kallas dessa för mands.  (Jag skrev ett inlägg om just mands för några år sedan; https://djurtranarskolan.wordpress.com/2012/03/15/377/ )

Här är ett exempel på mand-träning (hittat på youtube; jag känner inte alls dem som är med på filmen) –  barn som lär sig be om ”cookie”:  

Ett väldigt intressant inslag på årets NAFO-konferens (www.atferd.no) handlade om språkträning med en tonårig pojke med mycket begränsade språkfärdigheter, där såväl uttal som mand-färdigheter var viktiga delar. Ppt från den föreläsningen finns här (specifikt om mands på s 14-16 – och ja, klicker användes i träningen) http://atferd.no/programtabell.aspx?IdDocument=533.

Två vardagliga exempel hemma hos mig är när Tizla krafsar i vattenskålen och jag fyller på vatten, eller när hon lägger hakan i mitt knä och jag reser mig och tar ut henne. Krafs-i-vattenskålen används specifikt för att få mig att ge henne vatten (vatten är förstärkaren – inte uppmärksamhet, godis eller något annat)  och haka-i-knä används specifikt för att jag ska ta med henne ut (att vi går ut är förstärkaren).

Ett av mina favoritexempel kommer från Mary Hunter (www.stalecheerios.com) och råttan Amy som lärde sig be om att få åka hiss för att komma ner på golvet!

Här finns det en marknad för finurliga prylar, som den här – en doggie doorbell.

De här beteendena kan vara särskilt tränade för ändamålet. Haka-i-knä för ”gå ut” är ett sådant (det Tiz gjorde spontant var att gå till dörren och gnälla…) Barns tal funkar ju så; det verbala samhället har redan ”färdiga” ord att använda, och barnet lär sig vilka ord som funkar för vilket önskemål. Säg äpple om du vill ha äpple, säg banan om det är banan du vill ha…

Men beteendet kan också vara en utvidgning av något som djuret spontant bjuder på i situationen. Här har vi alla tusen exempel; hästen som vänder rumpan till för att bli kliad, hunden som kommer med en pinne för att vi ska kasta den, katten som hänger utanför fönstret och jamar för att bli insläppt… Jämför med barnet som sträcker sig efter något utom räckhåll – en välkänd gest som även vuxna kan använda för att be någon skicka saltet (funkar även vid högljudda middagar…). Beteendet ger pålitligt en viss effekt på omgivningen, och nyanserna i beteendet shejpas utifrån vad omgivningen svarar bäst på. Shejpingen kan dock ske avsiktligt eller oavsiktligt 🙂

Här ett vardagligt exempel som säkert många känner igen sig i, lånat från för mig okänd källa på youtube:

Och här ett underbart klipp från Stephanie Edlund (www.djurtranarbloggen.wordpress.com). Echo ”dyker” – vilket får Stephanie att starta berg-och-dalbanan. Ingen annan förstärkare inblandad i ”dyk-beteendet”!

Vad ber ditt djur om? Hur ser det beteendet ut?

2. Att säga ja tack (eller nej tack) till en viss händelse, som svar på en fråga

Om någon erbjuder mig en kopp kaffe så kan jag säga ”ja tack” (och få kaffe) eller ”nej tack” (och då uteblir kaffet). Att få kaffe är förstärkaren till ”ja tack” i den här situationen. Liknande frågor kan vi förstås ställa till våra djur. Vill du bli klappad? Vill du bli upplyft? Vill du gå ut?

Att genom en handgest föreslå ”jag kan klappa dig om du vill”, och låta hunden svara ja genom att komma till händerna, är en av komponenterna i det fina ORCA-projektet ”Give Them Love” http://orgs.unt.edu/orca/research-project/give-them-love/

När Misty var riktigt gammal varken såg eller hörde hon. Men styra sitt universum kunde hon fortfarande 🙂 Utomhus kunde hon gå och skrota länge, i alla väder. Jag frågade ”vill du gå in nu” genom att hålla handen vid hennes ansikte. En sprallig lekinvit betydde ”nej tack vi stannar ute en stund till” (och det var svaret jag oftast fick), men när hon faktiskt ville gå med in så svarade hon istället med att ställa sig stilla i lyft-position varpå jag lyfte upp henne och vi gick in.

Jag har en misstanke att vi alldeles för ofta ställer den här typen av frågor genom att helt enkelt påbörja händelsen och så avsluta ifall djuret säger ”nej jag vill inte” – t ex börjar klappa hunden, och så slutar ifall den drar sig undan… I bästa fall börjar vi lite försiktigt och kollar av responsen. Att systematiskt fråga först, även när det gäller sådant som djuret typiskt uppskattar, känns som en väldigt trevlig vidareutveckling.

3. Att välja mellan olika alternativ.

En annan kommunikationsfärdighet är att välja det man önskar utifrån ett antal alternativ. Viktigt för människor att kunna (http://www.abanorthtexas.com/i-made-a-choice-today/ ) och ett värdefullt tillägg även i kommunikationen med våra djur!

En forskargrupp i Bergen har gjort ett intressant experiment där man frågade hästar om de ville ha täcke på sig eller inte genom att låta hästarna välja en av tre symboler (täcke på, täcke av, eller täcke oförändrat) efter att först ha varit ute och känt på vädret. http://l.facebook.com/lsr.php?u=http%3A%2F%2Fwww.bioforsk.no%2FikbViewer%2Fpage%2Fforside%2Fnyhet%3Fp_document_id%3D108073&ext=1431981770&hash=Acm_ZPjEAEo-eQYmVYyUhXkHgGkwilP9r4D_lIC_Xoa99w ,

Artikel om täcke-träningen på svenska finns här: http://www.hippson.se/artikelarkivet/forskning/tacke-eller-inte-om-hasten-sjalv-2.htm

När jag var i Kristiansand och tränade giraff gjorde jag bland annat ett litet experiment som innehöll ett val: Vill du ha en bit morot, eller vill du bli klappad på nosen? Valet ”nostarget på papp” gav konsekvensen ”morot”, och valet ”nostarget på plast” gav konsekvensen ”klapp på nosen”. Och ja, Melvin föredrog helt klart morot framför klapp. (I en annan del av experimentet visade Melvin även med all önskvärd tydlighet vad han tyckte om alternativet klapp – när bara det fanns tillgängligt så gick han sin väg…)

  1. Att säga ja tack (eller nej tack) till händelse+händelse 

Startknappsbeteende, variant 1!

När vi jobbar med proceduren ”händelse A följs av händelse B” (klassisk betingning) så kan vi lägga till ett värdefullt element av kontroll genom att låta djuret initiera varje repetition genom sitt beteende. Det blir som att djuret säger ”ja, gör det nu!”. T ex ”ja, skramla med burkarna och kasta bollen till mig!”. Med sitt beteenden säger hunden alltså ”ja” till hela paketet, men det är den sista av händelserna som är den upprätthållande förstärkaren (om vi permanent tar bort bollen ur ekvationen så slutar hunden säga ja… men burkskramlet blir etablerat som betingad förstärkare!).

Det är den här proceduren som finns beskriven under ”Creating Noise and Movement Through You” i vår agiitybok (www.agilityrightfromthestart.com). Och faktum är att det till stora delar var just denna procedur som tilltalade Karen Pryor och fick henne att be oss att skriva boken för hennes förlag, efter en artikel om gungbrädeträning i amerikanska agilitymagasinet Clean Run 2004  J  I vår ljud-och-rörelse-träning startar vi med några repetitioner av ”vanlig” pairing-procedur, dvs händelse A följs av händelse B. Till exempel: hunden står på en bräda, brädan rör sig lite + godis dyker upp underifrån. Efter några repetitioner gör vi en mikropaus efter en belöning och ser om det kommer någon form av ”förväntansbeteende” (det gör det alltid, om första delen i träningen gjorts korrekt! Kan vara spetsade öron, ett ansiktsuttryck, eller liknande). Detta förstärks direkt med händelse A + händelse B (rörelse + godis). Förväntansbeteendet kan sedan shejpas i önskad riktning, hela tiden med de båda händelserna i följd som förstärkare, och bli till ett startknappsbeteende som djuret använder för att initiera proceduren. Ett litet filmexempel finns på http://agilityrightfromthestart.com/exercises.html – scrolla till kapitel 12 och titta på andra hälften av filmen, där Emelie och kelpie Scout visar rörelseträning.

Finessen är alltså att hunden lär sig gilla rörelsen (eller ljudet, eller vad-det-nu-är) genom klassisk betingning, men samtidigt har full kontroll över situationen och kan välja att inte starta repetitionen om vi exempelvis gått för fort fram och gjort träningen för svår.

Samma procedur kan förstås användas i alla klassisk-betingnings-situationer. Joggare = godis? Låt hunden utveckla ett beteende som säger ”ok, låt joggaren komma nu!” (Just den här lekte vi med på en Canis-kurs med Kathy Sdao för länge sen; putt på handtarget så börjar springstegen bakom dig!). Klotång = köttbulle? Lägg till att låta hunden säga ”nu” innan du tar fram klotången! Osv, osv…

Rent praktiskt så kan man välja att shejpa vidare på det förväntansbeteende djuret bjuder på i situationen, eller också kan man träna ett specifikt beteende som betyder ”ok, nu!”. Detta tränas förslagsvis separat först, med vanlig belöning direkt, och läggs sedan in som djurets startknapp i pairing-proceduren.

En variant som många använder som startknapp är ett targetbeteende; denna kan då kallas för en YES-target!

Ett exempel från Stephanie:

Flera olika exempel från Michaela Bengtsson Bujis (www.lekfulltlarande.se)

ännu fler videoklipp kommer…

 

  1. Att säga ja tack (eller nej tack) till att få en viss signal/starta en viss sekvens

Startknappsbeteende, variant 2!

En variant på procedur med startknappsbeteenden är när djuret ger klartecken till oss att starta en mer komplex sekvens än bara händelse+händelse.

Sekvensen som djuret ger oss klartecken till kan vara att ge signal till ett visst beteende. Grundsekvensen blir då: djuret gör sitt startknappsbeteende – tränaren presenterar stimulit – djuret gör beteendet – får belöning. Om djuret inte gör beteendet avbryts repetitionen; stimulit försvinner och belöningen uteblir (för ögonblicket).

Jag skiljer den här proceduren från den föregående eftersom det efter startknappsbeteendet finns ytterligare kriterier för vad djuret och tränaren behöver göra för att komma vidare i sekvensen och få belöningen på slutet  – till skillnad från den förra varianten, där händelse A följdes av händelse B utan att djuret behövde göra något mer däremellan eller under tiden, och där tränaren inte behövde titta efter något beteende mellan händelse A och händelse B. Dessutom har djuret självt möjlighet att avbryta sekvensen genom att inte göra beteendet.

Här är ett exempel, från Ann & Bailey. Den första ”startknappen” saknas på filmen, nämligen att Bailey hoppar upp på stolen för att initiera träningspasset. Men sen ser man väldigt tydligt hur kontingensen ser ut: Blicksilla gårdshund = prylen kommer mot huvudet,  fortsatt blickstilla = godis + prylen försvinner. Rörelse = prylen försvinner. Bailey har full kontroll över händelseförloppet! Och den första startknappen, alltså att spontant hoppa upp på stolen, är en viktig barometer för vad hon egentligen tycker om träningen.

Tiz och jag har många såna här när det gäller småläskiga eller allmänt jobbiga företeelser utomhus, även om jag skulle behöva renodla startknappsbeteendet ytterligare. Som det ser ut idag så startar Tiz sekvensen med ögonkontakt, jag börjar då gå mot störningen vilket är signal till henne att följa med, hon går med utan att ”låsa” på störningen, jag belönar. Det är rätt fascinerande att se hur mycket bättre alla beteenden blir när djuren själva får kontrollera träningspasset 🙂

En möjlighet är  att börja träningen med ”händelse-händelse – procedur” (se rubrik 4, ”säga ja tack till händelse-händelse) , men sedan ändra proceduren till att även innehålla kriterier för att gå vidare till händelse 2 och därmed också möjlighet för djuret att avbryta repetitionen.

Ett av mina egna exempel är giraffen Melvins beröringstarget. Vi hade en speciell target som alltid betydde ”beröring kommer – håll kvar på targeten fast jag petar på dig, så får du mat”! (Jag började med detta efter det tidigare nämnda experimentet där han valde mellan beröring och mat… eftersom han tydligt valde bort beröring, och ville kunna ge ögondroppar, så krävdes specialträning för att stå ut med beröringen!) Sekvensen var här alltså: startknappsbeteende (nos mot target), signal/störning (min hand närmar sig; beröring), beteende (håller kvar nosen mot target). Precis i början av träningen gjorde jag ett par repetitioner av bara ”putt på target = jag petar på dig +godis”, men snabbt gick vi vidare till ”putt på target = jag petar på dig, om du håller kvar nosen på target så kommer godis (och jag slutar peta på dig), om du tar bort nosen från targeten så slutar jag peta (men godiset uteblir).

Varför hade jag en särskild beröringstarget? Jo, jag ville att Melvin skulle kunna förutse vilka träningspass som skulle innehålla beröring och valde därför att ha en speciell target för dessa. Om jag hade använt den vanliga välbelönade vardagstargeten så hade jag inte alls fått samma tydliga feedback på vad han egentligen tyckte om beröringsträningen – med den separata beröringstargeten kunde jag direkt se om jag gjort träningen för svår, för då fick jag tvekan i targetbeteendet.

En viktig komponent är att djuret självt kan välja att avbryta repetitionen; det vill säga att det finns ett beteende som säger ”sluta” och som vi som tränare lyssnar på. Djuret har kontrollen i form av såväl ”startknapp” som ”stoppknapp”.

Fick en klok fråga för ett tag sen – vad är skillnaden mot en vanlig beteendekedja, sånt vi klickertränare jobbat med i evigheter? Svaret är: ingen! Det är en speciell from av kedja,  med frivilligt beteende som start (”startknappen”), tydliga kriterier för när vi presenterar eller tar undan/håller tillbaka stimuli (fortsätta eller ”stoppknapp”), och en upprätthållande förstärkare på slutet (belöningen). Så frivillig kedja tillämpad i situationer där det tyvärr är vanligt med ett visst mått av tvång eller negativ förstärkning!

Här ett fint exempel från Eva Gustavsson & Csim –  slutresultatet av en träningsprocess där mätstickan i början bara togs fram så den blev synlig och sen försvann igen.

Och här en vacker film från Hedvig Zetterberg och Quoquette, med ”yes-target” som startknapp för hovvårds-procedur. Hedvig påbörjar bara proceduren om Coquette först säger ”yes” genom att nudda hinken.

Sammanfattning

Förutsägbarhet, kontroll och kommunikation/språk är de genomgående temana på den typ av träning jag presenterat här.

Förutsägbarhet i form av att konsekvensen av beteendet är given. I jag-vill-ha-träning, ja/nej-träning och val-träning så är det dessutom just denna händelse som utgör förstärkaren som upprätthåller beteendet. I startknappsträningen är det den första händelsen/konsekvensen som är given, medan den upprätthållande förstärkaren kommer först på slutet och skulle kunna varieras utan att direkt förändra proceduren.

Kontroll i form av att det är djurets beteende som producerar den givna händelsen, och att djuret därmed kan välja att göra beteendet (och få händelsen att inträffa) eller låta bli (och då uteblir händelsen).

Kommunikation/språk i form av att händelsen/konsekvensen förmedlas av tränaren, och att tränaren avsiktligt tillämpar förutsägbarhet och kontroll på ett sådant sätt att djuret faktiskt kan använda sitt beteende som kommunikation. Det blir en äkta dialog!

Ser mycket fram emot fortsatta diskussioner och utveckling på det här temat!!

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.