Det vi strävar efter som tränare/lärare/instruktörer är eleven ska få möjlighet att agera, och att agerandet leder till feedback.  Det gäller alltså att presentera många learn units för sin elev.

Djupare diskussioner kring konceptet finns i länkarna nedan. Jag har inte satt mig in i detaljerna alls utan är nöjd och glad med att ha begreppet

Sidan 23-26 av https://docs.google.com/viewer?a=v&q=cache:RegEfsP80Z4J:www2.fiu.edu/~pelaeznm/images/Resource/Martha/EEX%25204601%2520Instructor’s%2520Notes/Unit_5_EDP3218.ppt+learn+unit&hl=sv&gl=se&pid=bl&srcid=ADGEESgepSiWfNClPcLUCqSmsb-CzjfCchtVi_q44n5hBsLN1JCT7jkx6sh3hSm82eYsqwdeI6DrAa4flLiJBKLSDvG_Vm3XJ0CakifNxU98PQ5IhcipdOmmi7pa2gMQh2LiumF5vfU7&sig=AHIEtbS0d2PeJzV7tTSszPwL9XTF2AWYqA

http://www.jimwrightonline.com/pdfdocs/aspp/learn_unit_descript_heward.pdf

http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC2731322/

http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC2731313/pdf/behavan00013-0045.pdf

*Lagen om intensitet och storlek: Ju intensivare stimuli, desto större respons. T ex ju starkare lök, desto mer rinnande ögon…

*Latenslagen: Ju intensivare stimuli, desto kortare latens (kortare tid) till respons. T ex ju starkare lök, desto snabbare börjar ögonen rinna…

Om ett S-R-förhållande är en reflex så stämmer samtligt ovanstående. Bra checklista tycker jag

En MO är en antecedent, alltså stimuli som kommer före beteende. Skillnaden mellan en MO och en Sd (diskriminativt stimuli, “signal/grönt ljus”) är att MO ändrar värdet på förstärkningen/bestraffningen medan Sd anger huruvida ett visst beteende kan leda till en viss konsekvens. Likheten är att både MO och Sd påverkar sannolikheten att ett visst beteende ska inträffa.

För att ett stimuli ska vara en Sd så ska det göra att ett visst beteende leder till en viss konsekvens, samtidigt som frånvaron av Sd ska göra att det beteendet INTE leder till den konsekvensen. Ta “äta salt” som exempel. Saltätande ökar värdet av vatten som belöning. Beteendet “sätt på kranen” leder till konsekvensen “vatten”. Är “äta salt” en MO eller en Sd till beteendet “sätt på kranen”? Svar: MO. Hur vet man det? Ett sätt är att konstatera att “sätt på kranen” ger konsekvensen “vatten” oavsett om man har ätit salt innan eller inte… För att något ska vara ett diskriminativt stimuli så ska det göra skillnaden på om ett visst beteende ger en viss konsekvens eller inte.

Diskriminativa stimuli med stimulikontroll att göra: beteendet lönar sig efter stimulit men inte annars. Tizla snurrar när jag säger “snurra” för det är just då det beteendet kan löna sig. Motiverande operationer ökar sannolikheten för beteenden som ger en viss konsekvens – nämligen just den konsekvens som MOn ändrar värdet på. Om Tizla är jättehungrig ökar värdet på mat som belöning, och då ökar även chansen att hon faktiskt snurrar när jag ber henne om det. men om hon just har frossat på älgkött och ligger platt på köksgolvet med magen alldeles utspänd så har mat inget vidare värde som belöning för stunden. Sannolikheten att hon skulle anstränga sig för att göra något som kan ge henne mer mat är just då rätt minimal…

MOs kan vara obetingade (typ mat/vatten-deprivering/mättnad) eller betingade. Exempel på betingad MO: Titta på matlagningsprogram Jag upplever i alla fall att värdet på god mat ökar av att se nåt gott på TV. Så om jag tittar på TV och sen steker pannkakor så får jag belöningen ” pannkakor att äta”. Hur vet jag att TV-tittandet är en MO och inte en Sd? Jo, beteendet steka pannkakor leder till belöningen “pannkakor att äta” oavsett om jag sett på TV eller inte. Alltså är TV-tittandet inte en Sd till att steka pannkakor.

Wow jag tror jag åtminstone börjar få lite kläm på det här konceptet nu

Lite om vokabulär: På engelska använder man begreppet “sets the occasion for” både när det gäller MO och Sd. Watching TV set the occasion for making pankakes. My saying ”spin” sets the occasion for Tizlas spinning. Men när det gäller Sd så säger man att beteendet blivit “emitted” (spinning when I say spin is an emitted behavior) medan med en MO  använder man begreppet “evoke”: Making pankakes was evoked by seeing tasty food on TV. Så det är faktiskt tre e-ord att hålla reda på: elicit, emit och evoke. Puh, jag som har fullt upp att hålla skilland på de första två!! Elicit = respondent, S-R, utlöst. Blowing in my eye elicits blinking. Emit = operant, signaler/Sd. Och så då evoke = operant, MO. Sen har vi ju den lilla fina omskrivningen “set the occasion for”, som så vitt jag vet saknar en vettig svensk översättning. Används för antecedenter till operanta beteenden, både MO och Sd. Så “my looking at food on TV set the occasion for making pankakes” och “my saying ‘spin’ set the occasion for Tizlas spinning”.

Lite mer om vokabulär: Etablerande operationer, EO, är i princip samma sak som MO. Ska man vara petig så är MO ett paraplybegrepp som innehåller alla konsekvens-värde-förändringar: Både om det är att öka värdet av en förstärkning, att minska värdet av en förstärkning, att öka värdet av en bestraffning, och att minska värdet av en bestraffning. EO däremot är snävare, och handlar egentligen bara om att öka värdet av förstärkning. Man kan även använda AO, abolishing operation, som då är at minska värdet av en förstärkning. Men MO är som sagt ett bra paraplybegrepp.

Lite mer läsning om dr Panksepps arbete finns här:

http://www.scn.ucla.edu/reject/6toledo.html Rejection really does hurt as research links emotional and physical pain

http://www.vetmed.wsu.edu/research_vcapp/Panksepp   Our present research is devoted to the analysis of the neuroanatomical and neurochemical mechanisms of emotional behaviors (in the emerging fields of affective and social neurosciences), with a focus on understanding how various affective processes are evolutionarily organized in the brain

http://legacy.autism.com/medical/panksepp_int.htm Jaak Panksepp, Ph.D. is one of the leading theorists and researchers in the areas of biochemistry and autism. Much of his work has focused on studying the brain mechanisms of emotionality and developing animal models of autism and other childhood disorders. His research on beta-endorphins and naltrexone is a major contribution to both understanding and treating individuals with autism. Dr. Panksepp (JP) was interviewed Dr. Stephen M. Edelson (SE) on March 11, 1997.

http://www.iedta.net/index.php?option=com_content&task=view&id=187#panksepp The core emotional systems of the mammalian brain

Och så en artikel som knyter an till ämnet men på ett bredare, mer övergripande plan: http://rspb.royalsocietypublishing.org/content/early/2010/07/30/rspb.2010.0303.full  An integrative and functional framework for the study of animal emotion and mood.

Det finns flera olika principer och träningsstrategier som kan vara användbara när det gäller att förändra den här typen av problem. Det har dock visat sig inte vara så alldeles enkelt att bena upp termer och begrepp… Så jag tänkte att det kan passa bra med ett blogginlägg på detta aktuella ämne, så att jag åtminstone får samlat mina tankar i ämnet på ett och samma ställe

För den som vill träna praktiskt är det positiv förstärkning, negativ förstärkning, desensitisering och klassisk betingning/motbetingning som är de intressantaste begreppen. Resten av det som står nedan är sånt jag tar med bara för att försöka bringa lite ordning i teorierna för mig själv

Först ett antal principer och strategier som främst bygger på OPERANT INLÄRNING - alltså att laborera med de konsekvenser olika beteenden leder till för att därigenom förändra beteendet.

*Positiv förstärkning av alternativt beteende (DRA, differential reinforcement of alternative behavior) eller inkompatibelt beteende (DRI, differential reinforcement of incompatible behavior)  – t ex träna hästen att stå stilla eller kanske dutta på en target med mulen, hunden att titta på mötande hund och sen på matte samt att själv hålla fram tassen för kloklippning, och nymfparakiten till att sitta på sin pinne.

För exempel på strategier som bygger på positiv förstärkning (DRA, DRI mm) se t ex

• Karen Pryor “Skjut inte hunden” – strategier för att bli av med oönskade beteenden;
• Leslie McDewitt “Släpp kontrollen lös” (Control Unleashed, bok+dvd)                               - se särskilt Look At That Game (LAT)
• Emma Parson “Klickerträning och lugnande signaler” (Click to Calm).

*Negativ förstärkning, använda borttagandet av det stimuli som hunden tycker är obehagligt till att förstärka ett mer önskvärt beteende. T ex hålla fram täcket och ta bort det då hästen tittar på det eller slappnar av, avlägsna den mötande hunden då den egna hunden slappnar av lite i kroppen, ta bort klotången då hunden håller tassen stilla, ta undan handen då nymfparakiten blinkar.

För exempel på strategier som bygger på negativ förstärkning se t ex

• Jesus Rosales-Ruiz “Constructive Aggression Treatment” (CAT, dvd) samt FelineToFriendly (också CAT-strategin, dvd, www.fearfultofriendly.com )     
• Grisha Stewart “Behavior Adjustment Training (BAT, bok och dvd, www.functionalrewards.com )

*Sedan har vi förstås operant utsläckning, alltså att det oönskade beteendet inte leder till någon konsekvens alls. Se t ex Karen Pryors Skjut inte hunden för beskrivning. Emellertid behöver det oönskade beteendet ersättas med något annat, och då krävs förstärkning av detta “andra” beteende – därför bör utsläckning, om den används,  användas i kombination med förstärkningsstrategier.

Tekniken flooding bygger på en intensiv utsläckning (jag kan dock inte riktigt svara på om det handlar om respondent utsläckning dvs att en respondent betingad respons försvinner, eller om operant utsläckning dvs att en operant respons inte längre leder till någon som helst förstärkning – antagligen båda två…) Flooding innebär som det låter att man “översvämmar” djuret med det intryck det reagerar på. Detta ger förstås en kraftig negativ reaktion som dock till slut avklingar. Vissa tv-program exemplifierar (tyvärr)detta… Det finns förstås en hel massa problem med en sådan här teknik, till exempel innebär den ju att man utsätter djuret för en massa obehag det inte kan kontrollera och dessutom gör en ofullbordad process att reaktionen kommer tillbaka, antagligen ännu värre än den var från början. Bra att veta att flooding existerar, dock – så kan man undvika metoder som bygger på den strategin. Det finns så många bättre!

Inlärd hjälplöshet (ref Seligman) är ett fenomen som innebär att individen slutar försöka påverka sin omgivning, till följd av att dess beteende inte haft någon konsekvens (alltså utsläckning), och som därefter får väldigt svårt att lära sig genom förstärkning även när deras beteende faktiskt “fungerar” och kan påverka omgivningen. Djuren “ger upp” – som jag förstår det är det en generaliserad utsläckning som sker, alltså inte bara utsläckning av ett visst beteende i en given situation. De klassiska experimenten är hundar som utsätts för elstötar utan att kunna fly. När det sedan finns en flyktväg lär sig inte hundarna att undvika elstötarna ens om de råkar komma undan några gånger, medan hundar som inte tidigare varit med i experimentet snabbt lär sig hur man gör. Dessutom får de svårt att lära sig annat, typ att simma till en plattform för att komma upp ur vatten eller att trycka på en spak för att få mat. Fenomenet/syndromet inlärd hjälplöshet innebär även att individen ofta får en massa negativa fysiska reaktioner som till exempel magsår. Som jag ser det innebär tekniker som flooding en stor risk för inlärd hjälplöshet. Bra att veta att “ingen reaktion” kan vara ett tecken på just inlärd hjälplöshet… Knappast något man önskar.

*Och så finns ju positiv och negativ bestraffning, alltså att det oönskade beteendet leder till för djuret oönskade konsekvenser (positivt straff = något otrevligt tillförs, negtivt straff = något trevligt försvinner). Men som sagt, dessa principer handlar om att minska oönskat beteende och i praktiken måste då detta oönskade beteende ersättas med något annat, som då måste förstärkas. Plus att bestraffning, särskilt då positivt straff, har en massa negativa bieffekter (se t ex M. Sidmans bok “Coercion and its fallouts”). När det gäller att minska ett djurs reaktion på något obehagligt är förstås inte bestraffning någon lämplig väg men jag vill ändå ha med det i min lista för att den ska bli så komplett som möjligt. Men det finns många mycket bättre strategier att använda sig av!

Sen har vi då strategier som bygger på respondent inlärning. Här är det lite trixigare med begreppen men jag gör ett försök

*Habituering innebär att en respons minskar till följd av exponering. Så vitt jag har förstått används begreppet just om respondenta (reflexmässiga) responser. Nervsystemet reagerar allt mindre.

*Potentiering är ett ord jag lärde mig igår (tack Eva-Marie!). Betyder att nervstystemet istället reagerar allt mer på ett stimuli. Responsen ökar till följd av upprepad exponering, alltså. Det vill man INTE ska hända när man försöker minska djurets reaktion på något obehagligt…

*Sensitisering har jag förut trott betyder det som står på potentiering ovan. Men många referenser, däribland diverse ordlistor för beteendeanalys, säger att sensitisering handlar om att responsen blir större till följd av att exponeringen föregåtts av ett annat (obehagligt) stimuli. T ex om en råtta i ett laboratorieexperiment reagerar X mycket på ett ljud, så kommer den att reagera mycket mer på ljudet ifall den fått en elstöt just innan. Sensitisering vill man naturligtvis inte heller ha att inträffa när man försöker minska djurets reaktion… Ska vid tillfälle se till att lära mig mer om detta! Känns som att det är väldigt relevant för vår djurträning - jag gissar att detta är en teoretisk grund till varför det är så viktigt att få till rätt sinnesstämning (avslappnad, ostressad) för att reaktions-minsknings-träning ska bli framgångsrik.

*Desensitisering är ett bra och praktiskt begrepp som jag dock ännu inte riktigt förstått hur det används i vetenskapliga sammanhang. Det handlar i alla fall om att responser minskar, men jag vet inte säkert om man då pratar respondenta eller operanta responser eller båda två, eller om det helt enkelt inte spelar någon roll. Praktiskt pratar man i alla fall om Systematisk Desensitisering och menar då att man gradvis ökar intensiteten av ett stimuli medan responsen förblir på en låg nivå.

*Klassisk betingning (respondent betingning) är när ett neutralt stimuli (känt exempel: Pavlovs ringklocka) paras ihop med ett obetingat stimuli (Pavlovs köttsaft) och en betingning sker så att Pavlovs hund dreglar som om den fått köttsaft bara den hör ringklockan (ringklockan har blivit ett betingat stimuli, och köttsaften en betingad respons).  I praktisk träning kan man använda den här principen för att förändra djurets reaktion på stimulit – t ex se täcket + havre; se annan hund + köttbulleregn;  ta fram klotången+leka med bollen; hand mot burgallret+hirskolv. Den här praktiska tillämpningen kallas motbetingning (Counter Conditioning). Experiment med klassisk betingning visar att trace conditioning (det stimuli man vill betinga presenteras först, sedan det obetingade – alltså klocka, sedan köttsaft) funkar bäst, att simultan conditioning (båda stimula samtidigt) också fungerar, men att reversed conditioning (där det obetingade stimulit presenteras innan det stimuli man vill betinga, alltså köttsaft före klocka) fungerar dåligt eller inte alls. I praktiska tillämpningar av det djurtränare kallar motbetingning ser det ibland lite olika ut (och jag har idag ingen förklaring till varför… ser fram emot fortsatta diskussioner med Karro mfl…)

Respondent utsläckning innebär att en betingad respons till slut försvinner om inte det betingade stimulit längre alls paras ihop med det obetingade. Exempel: Pavlovs hundar kommer inte att i all evighet dregla då klockan ringer, utan om det aldrig mer kommer någon köttsaft efter klockringningen kommer responsen till slut att försvinna. Som jag förstår begreppen påminner habituering och respondent utsläckning om varandra men habituering handlar om att en obetingad respons minskar till följd av exponering (jag är osäker på om habituering gäller bara obetingade responser men jag tror det) medan utsläckning innebär att en betingad respons minskar till följd av ett upphörande av kopplingen mellan betingat och obetingat stimuli.

Sen har vi två begrepp som handlar om fenomen som minskar/stör klassisk betingning; overshadowing och blocking. Jag antar att dessa är relevanta i praktiken ifall man jobbar med klassisk betingning/motbetingning (men jag kan inte tillräckligt mycket för att riktigt säga hur…)

Overshadowing: Om flera neutrala stimuli presenteras samtidigt vid klassisk betingning så kommer inte båda att betingas lika väl. Exempel om man kör ljud OCH ljus före mat, så kommer inte båda att utlösa dregel lika bra. Då säger man att det ena stimulit överskuggat det andra vid betingningen. Som klickertränare kan man tänka “handen i fickan samtidigt som klick, följs av godis” – risken är ju då stor att handen i fickan överskuggar klicket så att hand i fickan betingas, men inte klicket… När det gäller overshadowing visar experiment att stimulits intensitet spelar roll för vilket som blir bäst betingat (ex starkt ljus över svagt ljud) men också att t ex arttillhörigheten och det obetingade stimulits art spelar roll (t ex att en råtta kopplar ljud bättre än ljus till elstöt, om jag minns rätt).

Begreppet overshadowing används ibland för att beskriva hur en reaktion blir mindre för att ett annat stimuli inträffar samtidigt och “stör”. Andrew McLean (hästtränare, se tidigare blogginlägg) använde begreppet overshadowing för just detta men jag är inte säker på att den vetenskapliga termen och det som sker i träningen riktigt korrelerar. Ett av hans exempel var i alla fall att duscha hästen med vattenslangen (som den inte bryr sig om) medan man desensitiseringstränar spray med insektsspray (sprayar först pyttellite, sedan allt mer, utan att hästen reagerar) – vattenslangsspolningen överskuggar insektssprayen. Mycket användbar teknik; jag föreställer mig att det är detta som händer när man matar med godis medan man gradvis ökande utsätter hunden för något som potentiellt kan vara lite obehagligt (typ klipper klorna) medan hunden fortsatt inte reagerar. Men jag vet som sagt inte om detta användande av ordet overshadowing är vetenskapligt korrekt och/eller hur det hänger ihop med den overshadowing som man visat experimentellt vid försök med klassisk betingning. Återkommer när jag nån gång får lite klarhet i detta…

Blocking: En annan version av hur klassisk betingning kan “störas” av att flera stimuli presenteras samtidigt. Här är det ett tidigare betingat stimuli (inte ett neutralt stimuli) som stör betingningen av ett nytt neutralt stimuli ifall de båda presenteras samtidigt. T ex om man skulle vilja få Pavlovs redan klock-tränade hundar att inte bara dregla när det ringer i klockan utan även när det knackar på dörren; om man då knackar på dörren samtidigt som man ringer i klockan, innan köttsaft ges, så blockeras betingningen  – knackning kommer dåligt eller inte alls att utlösa dregel trots att den följs av köttsaft. Klockringningen blockerar betingningen. För klickern-och-handen-i-fickan-situationen bör motsvarigheten bli att hunden först lärt sig att handen i fickan = godis, och att man sedan försöker betinga klick-godis men stoppar handen i fickan samtidigt som man klickar. Handen i fickan blockerar betingningen, och hunden kommer inte att reagera något större på klicket. Kommer just för ögonblicket inte på hur detta skulle kunna vara relevant när det gäller att minska djurets relation på något obehagligt men jag misstänker att det kan finns nån sorts koppling…

Puh finns säkert mer att skriva om detta men det får bli en annan gång.

REFERENSER ska lägga till fler!!

ref klassisk betingning inkl blocking och overshadowing:http://brembs.net/classical/ 

ref blocking: Kamin, L.J. (1969). Predictability, surprise, attention and conditioning. In B.A. Campbell & R.M. Church (eds.), Punishment and aversive behavior, 279–96, New York: Appleton-Century-Crofts

ref inlärd hjälplöshet Seligman: Helplessness – on depression, development and death. Även Peterson, Maier & Seligman: Learned Helplessness – A Theory for the Age of Personal Control.

övriga ref

Sidman: Coercion and its fallouts

*Är målen acceptabla?

*Är procedurerna acceptabla?

*Är procedurerna i linje med “best practice”?

*Är resultaten av insatsen förändringar som är a)meningsfulla, b)signifikanta, och c)hållbara?

“I shoo the dog from a space. Is this P+ (positive punishment) because I’m adding “shoo” to increase the behavior of not being in that space. Or is it R- (negative reinforcement) because I stop “shoo” when the dog moves elsewhere?”

Vill försöka svara korrekt på denna och upptäckte att jag behöver öva mig på att få till korrekta förklaringar :-) Så det tänkte jag göra här.
Först gäller det förstås att reda ut vilket beteende som är i fokus – varje ”funktionsbedömning” (functional assessment, alltså bedömning av hur beteendet och miljön relaterar till varandra) måste börja med att beteendet B. Då kan man tänka sig att om fokusbeteende 1 är ”hunden är på plats X” (till exempel i soffan)  och schasandet får hunden att vistas mindre i soffan, så är schasandet P+ (fokusbeteendet minskar därför att ett stimuli tillkommer). Medan om fokusbeteende 1 är ”hunden flyttar sig från plats X till plats Y” (där plats Y kan vara ”var som helst utom på plats X”, till exempel ”ner från soffan”) och hundens förflyttning till plats Y leder till att schasandet avbryts, och detta ökar sannolikheten att hunden flyttar sig till plats Y – ja, då är schasandet R- (fokusbeteendet ökar därför att ett stimuli undviks).

Så långt tyckte jag att jag hade stenkoll J ungefär så här har jag förr förklarat R och P, + och -. Men det fattas fortfarande viktiga faktorer!

Först har vi  ”Dead Man’s Rule” – fokusbeteendet måste vara något en teddybjörn eller gosedjurshund inte kan göra (jag gillar Teddy Bear Rule bättre än Dead Man’s Rule)! Då måste fokusbeteendet formuleras om – fokusbeteende 1, ”vara i soffan”, funkar inte! Här behöver man fråga hundägaren om vilket beteende det är man jobbar med! Om man vill mäta om beteendet minskar – dvs om schasandet faktiskt har effekt som positivt straff – så blir det rätt uppenbart att ”vara på plats A” är rätt dåliga kriterier. Snarare skulle man då mäta antalet gånger hunden går TILL plats A – det är dessutom ett beteende som teddybjörnen inte klarar av.  Dessutom, för att en konsekvens ska påverka ett beteende behöver den vara någorlunda  konsekvent kopplad till beteendet – även här blir det tydligt att ”vara i soffan” funkar dåligt som fokusbeteende jämfört med ”går upp i soffan”. Men om man bara följer Teddy Bear Rule så blir det bra J

Så vi kan formulera om och säga att B= går upp i soffan, och om detta MINSKAR till följd av att det åtföljs av schasande så är schasandet P+.

Av A-B-C (antecedent-beteende-konsekvens, den minsta meningsfulla enheten vid en beteendeanalys/funktionsbedömning) har vi då B: hunden går upp i soffan, och C: schasande läggs till. Vi har även en prediktion, en förtutsägelse om vad som kommer att hända med fokusbeteendet i framtiden; vi tror att det kommer att minska.

Men vad är A? En funktionsbedömning är inte komplett om vi inte även har koll på antecedenten. Vad är det som direkt föregår hundens gående till plats A? Här måste vi fråga hundägaren igen! Det finns ingen anledning att tro att schasande ska minska beteendet ”gå till plats A” sådär i största allmänhet… Det är helt säkert ett vanligt misstag från oss tränare; när vi väl blivit duktiga på att tänka beteende + konsekvens så fokuserar vi så totalt på det att vi glömmer att konsekvensen påverkar beteendet i den situation där konsekvensen förekom! Men, säg att hunden hoppar upp i soffan då matte reser sig från den (och lämnar platsen ledig). Matte reser sig kan då vara antecedenten. Att identifiera antecedenten tycker jag nog är det svåraste i många fall – antagligen på grund av bristande övning…

Så svaret på frågan ”kan man säga att det är P+ när jag schasar ner hunden från soffan” blir att frågan är ofullständigt ställd och därför inte går att svara på! Vi behöver ett mer konkret beteende som fokusbeteende, och vi behöver veta vad antecedenten är för att analysen ska bli meningsfull. Om vi formulerar om det till ”kan man säga att det är P+ när jag schasar på hunden då den hoppar upp i soffan efter att jag rest mig från den” blir svaret ”Ja, om hunden mindre ofta hoppar upp i soffan då du reser dig, till följd av att du schasar på den när den gör det, så fungerar ditt schasande P+”.

Hur är det då med det andra möjliga fokusbeteendet för exempel 1? Alltså beteendet ”hunden flyttar sig från plats X till plats Y” (t ex ”ner från soffan”)? Här blir det mycket enklare J B funkar – det är ett beteende en teddybjörn inte klarar på egen hand. C funkar också; schasandet avbryts då hunden hoppar ner. A då? Jo då, A är ju schasandet – det är det som direkt föregår beteendet ”hoppar ner”. Så A=schasande, B=hunden hoppar ner, C=schasandet upphör. Prediktion: hunden kommer att fortsätta hoppa ner/hoppa ner ännu mer/hoppa ner ännu fortare då den hör schasande. Detta funkar. (Under förutsättning att hunden tillräckligt gärna vill undkomma schasande, förstås – men det funkar åtminstone i teorin.)

Så arbetsgången blir:
1. Välj fokusbeteende

1b kolla att fokusbeteendet är något en teddybjörn inte kan göra

2. Vad är konsekvensen dvs det som följer efter beteendet

2b är det något som tillförs? I så fall ”positiv” (+). Är det något som avbryts? I så fall ”negativ” (-)

3.Vad är antecedenten dvs det som föregår beteendet

4. Prediktion: kommer fokusbeteendet att öka eller minska? Om det ökar är det förstärkning (R). Om det minskar är det bestraffning (P)

Gillar cheklistor :-) Och känner att det blir mycket mer meningsfullt att diskutera gränsdragningar mellan R och P, + och – på detta sätt, i A-B-C-kontext där det hör hemma.

Frågeställaren hade även en annan fråga på samma tema:

” I lift the dog onto the top of a cement wall. The dog doesn’t like being lifted. I do this every day until the dog jumps onto the wall of his own accord. Is this R- (negative reinforcement) or P+ (positive punishment)?”

Ja, vad sägs?

Ett  av ämnena under de gångna dagarnas föreläsningar var ”vad gör man när det blir fel” – ett av mina och Emelies favoritämnen! Dessutom har jag haft ett halvfärdigt blogginlägg på temat LRS liggande ett bra tag… så det här blev ett bra tillfälle att få det klart!

Det här vad man gör när något blir fel är en frågeställning med två sidor; dels gäller det förstås att ha en långsiktig plan för att förebygga och förhindra att fel och misstag uppstår – och dels gäller det att ha en plan för vad man ska göra i det ögonblick då djuret gör något man inte vill förstärka.

Ett värdefullt verktyg är då LRS; Least Reinforcing Stimulus (kallas även Least Reinforcing Scenario).

En LRS innebär att konsekvensen av ett felbeteende blir att inget i miljön ändras. Det felaktiga beteendet har helt enkelt ingen effekt, tränaren fortsätter göra det han/hon gjorde just före det felaktiga beteendet. LRS-en utgörs av en KORT neutral paus (bara så länge att den förväntade belöningen hinner utebli – en sekund om man har snabb träningsrytm, 2-3 sekunder om man håller en långsammare rytm).

• LRS-en är alltså en händelse som inte förstärker det felaktiga beteendet.
• LRS-en är också en signal till djuret om vad det ska göra för att få belöning eller ny signal. (Signal till vilket beteende? Det beror på vad man tidigare har tränat djuret till att göra då inget speciellt händer.  Tränare av marina däggdjur – LRS-ens upphovsmakare – har beteendet ”lugn och uppmärksam” som defaultbeteende).
• LRS-en följs av antingen belöning för defaultbeteendet (lugn&uppmärksam) eller av en signal till ett nytt beteende som tränaren är nästintill säker på att djuret kommer att utföra korrekt och därmed få belöning för.

Tyvärr visade Ken inte så mycket film på LRS-användande. Vi som sett Ken och hans tränare in action på Shedd Aquarium i Chicago kan intyga att dels är där glest mellan misstagen (det är rätt-belöning-rätt-belöning i högt tempo i princip hela tiden), och dels är deras LRS-er så korta att vi som åskådare knappt hinner uppfatta dem (det ser i princip ut som att det kommer en ny signal direkt efter ett felbeteende – om vi nu ens hann uppfatta att där var ett felbeteende). Jag frågade Ken om det här med filmer och det var mycket riktigt så att det inte är så enkelt att för honom att få uppenbara ”fel” på beställning när han står där med videokameran…

I situationer där man jobbar med signaler ges alltså varje signal bara en gång. Antingen blir det rätt beteende — belöning, eller så blir det fel beteende – LRS – defaultbeteende — belöning eller signal till annat beteende.

Om samma beteende blir ”fel” ofta får man helt enkelt gå tillbaka till kindergarden med det beteendet dvs träna om det från början igen – djuret behärskar det bevisligen inte tillräckligt bra!

I situationer där man jobbar utan signal och utan targets eller andra prompter (dvs frishejpar) innebär LRS-tanken att man vid behov kan ”avbryta” genom att ge djuret en välbekant signal, så att man får möjlighet att belöna. Sedan kan man eventuellt starta om med frishejpingen igen. Så vitt jag känner till använder dock tränare av marina däggdjur traditionellt mycket mindre frishejping än vad till exempel skandinaviska hundtränare gör… vilket jag tror är en förklaring till att vi som frishejpar mycket har lite svårt att se framför oss exakt hur vi ska översätta en LRS till de delarna av vår träning.

Personliga reflektioner från min egen träning

Jag personligen upplever att konsekvensfunktionen av en LRS är helt suverän.  Jag använder den själv flitigt – försöker ha LRS som mitt eget ”defaultbeteende” vid alla fel – och upplever att jag som tränare blir mer skärpt och tar större ansvar för mitt djurs beteende då jag inte tillåter mig själv att göra något annat än a) ingenting, följt av b) belöning för defaultbeteende eller signal till nytt beteende som jag tror blir rätt.

När det gäller signalfunktionen av en LRS beror den för min del på hur situationen ser ut. Vad vill jag att djuret ska göra i den aktuella situationen om LRS uteblir? Om jag har gett en signal och djurets beteende inte möter mina kriterier för den signalen så vill jag ha just ”lugn uppmärksamhet”. I sådana situationer belönar jag ”lugn uppmärksamhet” (för Tizla ”titta på mig och var tyst”) flitigt, både efter LRS-er och vid andra tillfällen, och detta blir därför defaultbeteendet i sådana situationer.

Däremot finns det andra situationer där jag inte vill ha ”lugn uppmärksamhet” som defaultbeteende om belöning uteblir. T ex om jag håller på och frishejpar något: då vill jag ha ”fortsätt testa” som default. Och om jag befinner mig i en agilitysituation vill jag ha ”fortsätt följa min handling”. Här vill jag därför att konsekvensen/signalen ”jag ändrar inget (alltså LRS)” ska ha en annan signalfunktion för djuret; jag vill att den ska betyda ”fortsätt försöka”. För min och Tizlas del betyder alltså utebliven belöning här inte ”titta på mig och var tyst” utan ”fortsätt testa” (i frishejpingpasset) eller ”fortsätt följa min handling” (i agilitypasset). Om jag vill avbryta av någon anledning (för att få upp belöningsfrekvensen, och/eller för att kunna ge djuret en ny startpunkt) så gör jag det med en signal djuret känner igen; i shejpingpasset kanske en handtarget; på agilitybanan med en ”transport” (se AgilityRightFromTheStart).  Går allt detta in under kategorin LRS? Jag tolkar det nog så men ber att få återkomma i frågan efter att ha pratat med fler av dem som jobbar mycket med LRS-er och som jag därför tycker har tolkningsföreträde när det gäller definitionen

Andra förklaringar av vad LRS är:

Åsa har gjort en jättebra sammanfattning från söndagen med Ken, inklusive det här med LRS, i sin blogg: http://glada-hunden.bloggplatsen.se/2011/11/29/6761106-lrs/#kommentarer

Sedan finns det några bra beskrivningar på nätet (obs att det även finns många dåliga; förfärligt många blandar ihop LRS med negativt straff dvs ett aktivt tillbakadragande av något djuret vill ha. LRS innebär att du inte ändrar något av det du gör; du bara inte belönar)

Denna förklaring är nog den tydligaste jag läst:

The Least Reinforcing Scenario or LRS is a tool that cannot only be used to reduce aggression but also to prevent it. The LRS is a 2-3 second calm and passive response of the trainer after the animal performs an undesirable behavior. The LRS is applied when the trainer would normally deliver the reinforcement and is merely a neutral response, not a fixed or pre-determined posture. The animal’s response to the LRS is an actual behavior and can be reinforced. The animal’s criteria for the behavior is generally to return to the trainer in a calm manner and remain calm until the trainer continues with the session. Since the LRS is reinforced periodically the animal still has opportunity for reinforcement even if the previous behavior was performed incorrectly. (http://www.primatesinc.com/images/PDF’s/04/summer2004abma.pdf )

Sea Worlds förklaring förtydligar att LRSen har dubbla funktioner: Dels är den en konsekvens av det tidigare beteendet, dels är den en signal till ett default-beteende:

1. To eliminate undesired behavior, SeaWorld trainers have successfully developed a training technique called the Least Reinforcing Scenario (LRS). The LRS follows an undesired behavior. If a trainer requests a particular behavior and the animal responds with inappropriate behavior, the trainer must be careful not to reinforce the response. The trainer delivers an LRS – they stand still and do nothing. This way, they are least likely to deliver a reinforcer.2. The LRS continues for 2 to 3 seconds. The trainer’s relaxed demeanor is the stimulus for the animal to be calm and attentive. After the LRS, the trainer reinforces the animal for being calm. Then, the animal is given the opportunity to perform another behavior that will result in reinforcement.

3. The LRS is not a fixed posture, but instead a flexible system enabling the trainer to deliver the LRS in a variety of contexts. The trainer does not ignore the animal but must monitor the animal’s behavior while taking care not to show a response to inappropriate behavior.

4. When used consistently, the LRS technique eventually decreases undesired behavior. Reinforcing the animal for calm, attentive behavior following the LRS helps reduce frustration that might result from the lack of reinforcement and teaches the animal to react in a non-aggressive way. An animal never is forced into a situation, nor is it ever punished.

(http://www.seaworld.org/animal-info/info-books/training/application-of-philosophy.htm )

 Delprato och Midgey (1992) sammanfattar i sin artikel fundamenten i Skinners arbete i tolv punkter, och lyfter på så sätt fram kärnan i Skinners version av behaviorism.

Vetenskapens syfte: prediktion och kontroll

Skinner fokuserade på induktiva metoder: samla in empiriska data, och använd dessa till att framställa generella principer eller funktionella relationer mellan olika händelser. Genom att ta reda på hur verklighetens lagbundenheter ser ut blir det möjligt att förutse framtida händelser. Detta möjliggör kontroll; om vi förstår hur världens lagbundenheter ser ut kan vi gå in och påverka relevanta variabler, och därmed styra det framtida händelseförloppet.

Metodologi: funktionsanalys

Relationen där en förändring av en oberoende variabel leder till förändring av en beroende variabel kallas av Skinner för en funktionell relation, och arbetet med att hitta sådana relationer kallas för funktionsanalys.

I Skinners metodologi utgörs den oberoende variabeln av miljöfaktorer – närmare bestämt av miljöfaktorer som tidigare på åtföljt ett visst beteende. Sådana kontingenser är vad som orsakar framtida beteende. Så genom att ändra dessa miljöfaktorer kan beteendet (den beroende variabeln) påverkas. Det som är lite speciellt i Skinners behaviorism är att orsak-verkan inte ligger i omedelbar tidsföljd. Orsaken till nuvarande beteende ligger istället i miljövariabler som förekommit vid en tidigare tidpunkt.

 Beteende är lagbundet

Skinners utgångsläge var deterministiskt: det finns en lagbundenhet, en given ordning, och vetenskapens uppgift är att undersöka hur denna ordning ser ut.  Beteende betraktas och undersöks därför utifrån samma grundpremisser som andra biologiska, fysiska och kemiska företeelser – man försöker ta reda på hur orsak och verkan hänger ihop. Detta är vad som möjliggör prediktion och kontroll. ”Fri vilja” är med denna utgångspunkt en illusion, och Skinner rekommenderade att människor istället skulle fokusera på att ta reda på vilka variabler som styr deras eget beteende, för att få bästa chans till kontroll över det egna livet.

Beteendets orsaker finns i miljön

Skinner menar beteende omöjligt kan skiljas från den omgivande miljön, och att det är i miljön (alltså i de stimuli som förekommer såväl i den yttre omgivningen som innanför huden) som orsaksförklaringar – de oberoende variabler som påverkar framtida beteende – finns. Orsaker till beteende ska alltså inte sökas i mentala processer eller tillstånd; dessa kan varken observeras eller manipuleras direkt, och är oanvändbara i en vetenskap som fokuserar företeelser i den fysiska världen och arbetar med prediktion och kontroll som mål.

Konsekvenser selekterar beteende

”Konsekvenser” är de miljöbetingelser som följer på ett beteende. Individens nuvarande beteende är en funktion av vilka konsekvenser tidigare beteenden har haft. Detta innebär en selektionsprocess som fungerar på individnivå på samma sätt som evolution fungerar på populations- eller artnivå; konsekvenserna (hur beteendet/egenskapen fungerar i miljön) avgör beteendets/egenskapens framtida existens.

Världen är fysisk

Skinners behaviorism utgår ifrån en monistisk, fysisk världsbild där allt som finns har en fysisk form – till skillnad från den dualistiska uppdelningen i exempelvis kropp och själ, eller materia och ande.

Beteende är psykologins studieobjekt

Skinner definierade beteende som något en organism gör, och som antingen kan observeras av omvärlden (publikt beteende) eller av organismen själv (privat beteende). Han menade att psykologin bör fokusera på beteende och bli en del av biologin och naturvetenskapen, istället för att försöka att studera mentala företeelser.

Reduktionism och icke-reduktionism

Skinners behaviorism är reduktionistisk, såtillvida att den utgår ifrån att beteende är en fysisk företeelse som på lägre reduktionsnivåer kan förklaras med biologi, fysik och kemi. Skinners behaviorism är samtidigt icke-reduktionistisk, såtillvida att beteende och miljö ses som de väsentliga variablerna. I studiet av beteende fokuserar man alltså inte på de möjliga lägre reduktionsnivåerna (anatomi, neurofysik och liknande).

Här finns alltså en motstridighet. Delpatrio och Midgley konkluderar att fysiologiska förklaringar på lägre nivå enligt Skinner är önskvärda om, men bara om, de kan ge en bättre förklaring till hur tidigare erfarenheter påverkar nuvarande beteende än vad behaviorismens funktionsanalys gör.

Evolution och miljö ändrar organismens biologi

Selektion genom evolution förändrar organismers biologi generation för generation. Skinner påpekar att individens levnadsmiljö på ett liknande sätt leder till förändringar i organismens biologi under individens livstid; glappet mellan förstärkning och framtida beteende – det som mentalistiskt kallas ”kunskap” eller ”förväntningar” – måste handla om biologisk förändring.

Två huvudklasser: respondent och operant.

Respondenta beteenden är ”förprogrammerade” till att utlösas av specifika stimuli, men kan genom respondent betingning komma att utlösas av andra stimuli. När det gäller respondenta beteenden råder ett mekaniskt orsak-verkansamband; stimulit orsakar responsen.

Operanta beteenden är beteenden som formas av de konsekvenser beteendet leder till. Det är alltså de tidigare konsekvenserna som är orsaken till beteendet så som det yttrar sig för ögonblicket.

Stimuluskontroll

Den grundläggande enheten i studiet av operant beteende är ”the three-term contingency”: diskriminativt stimuli – beteende – konsekvens. Om ett operant beteende pålitligt följer efter ett visst stimulus (men inte annars) beror det på att beteendet blivit förstärkt när det förekommer just i närvaro av detta stimuli. Fenomenet kallas stimuluskontroll.

All mänsklig aktivitet är beteende

Beteendeprinciperna är generella och äger giltighet även för komplexa mänskliga aktiviteter såsom språk, tänkande, medvetenhet – ja, även forskning. Skinners behaviorism är därför applicerar på all mänsklig aktivitet.

Ref:

Delprato, D. J. & Midgley, B. D. (1992) Some Fundamentals of B. F. Skinner’s Behaviorism. American Psychology Today, 47: 11, 1507-1520.

Hemsida: www.aebc.com.au (Australian Equine Behavior Center)

Om jag ska sammanfatta mina intryck så blir det nog ”Mestadels
bra i vetenskapsteorin, tyvärr R-fokus istället för R+fokus, bra med genomtänkt och väl uppbyggt ”styrsystem”, dåligt att inte betona att det går att lära in olika styrsystem med samma grundprinciper. Bitvis bra i träningspraktiken, men tyvärr var andra bitar av det praktiska riktigt trist (inte varken effektivt eller hästvänligt…)

Mina intryck av dagen i lite mer utförlig (och lite rörigare…) form:

Bra med fokus på vetenskap (etologi, kognitionsvetenskap, inlärningsteori, mm).

Bra med genomgång av inlärningsteori, bra förklaring av operant inlärning, bra förklaring till varför inlärd hjälplöshet bör undvikas,
bra fokus på vikten av att varje signal bara ska ha ett beteende kopplat till
sig, bra genomgång av hur man kan lära in nya signal (dvs ny signal sen gammal  signal).

Tyvärr framkom det inte särskilt tydligt (om alls) att man  kan jobba på OLIKA sätt med den verktygslåda som inlärningsteorin ger tillgång
till. Pressure/release á la Andrew McLean är ju bara EN variant – finns fler möjliga varianter för pressure/release, och dessutom varianter som bygger övervägande på R+ istället för R-.

Tyvärr förvirring kring en del begrepp när det gällde habituering och klassisk betingning. Jag ska leta referenser och återkomma om
detta! Knepiga resonemang kring rädslor, med ”viktigt att hindra hästen från att öka avstånd eller röra sig fort om den blir rädd” som kontenta. Vilket i mina ögon gjorde att han hamnade i response blocking, alltså flooding, titt som tätt. Det fanns bra resonemang kring systematisk desensitisering invävt också, men helheten kring habituering + klassisk betingning + arbete med rädslor var i
mina öron rätt märklig så jag kan inte sammanfatta detta på något bra sätt just nu – måste tänka mer och kolla referenser först. Så jag släpper det och går vidare

Bra med genomtänkt ”styrsystem”, alltså genomtänkt vilka signaler som används, vad varje signal ska betyda, och hur de hänger ihop utan
att motsäga varandra. På agilityplan kallar vi det handlingssystem. Vet inte vad det korrekta ordet är i ridvärlden (om nu nåt sånt finns)…

Tyvärr fick publiken ingen tydlig information om att inlärningsprinciperna och verktygen är användbara oavsett vilket styrsystem man väljer att använda. Alltså möjligheten att med samma metodik lära hästen helt andra signaler för samma beteenden ( eller t o m välja att lära in andra beteenden).

Exempel: I AmcLs styrsystem från marken gäller ”tyglar framåt = hästen går framåt”, ”tyglar bakåt”= hästen stoppar/går
bakåt”.  Personens rörelse (går/stoppar)  betyder INTE gå/stanna, utan hästens default ska vara att stå still.

Det hade ju blivit så himla mycket bättre och tydligare om han även hade gått igenom grunden i nåt annat styrsystem, t ex ”person går =hästen går”, ”person stoppar = hästen stoppar”, och ”tyglar/rep släpps mot marken = hästen står still även om personen går” (som
många western/horsemanship använder).

Som det blev nu så tränade han alla hästarna utifrån sitt styrsystem, utan att (såvitt jag begrep i alla fall) fråga ryttarna/hästägarna vilket styrsystem de ville använda. Det är ju liksom inte säkert att alla vill köra AmcLs styrsystem – de kanske mer var där för att lära sig AmcLs träningssystem!?!

AmcL jobbar mest med negativ förstärkning (pressure and release) men använder även positiv förstärkning (klickertränar en del, dock
mest med trick som det verkar. Använde ”good boy/girl” + kli på manken under clinicen). Han var i teorigenomgången jättenoga med hur viktig timingen är,  att  R- är det releasen som är förstärkningen och därmed är det som gör att hästen lär sig, och att ett good boy/girl ALLTID ska följas av kli på manken eller godis.Tyvärr inte helt konsekvent i praktiken alltid; missade själv att följa upp vissa ”good boy/girl”, och i vissa situationer var det väääldigt svårt att se den omedelbara eftergiften. Här kan det dock ha varit förklaringar som saknades; möjligt att releasen fanns där med bra timing hela
tiden men att det som publik var svårt att uppfatta antingen vilka kriterierna var eller hur releasen såg ut.

Nog svårt för publiken att få med sig poängen ibland; det viktiga, alltså förstärkningarna, skedde bitvis lite för fort och lite för omärkligt – hade behövt verbaliseras mer tror jag, samt göras mer överdrivet
tydligt.

Som klickertränare hade jag naturligtvis önskat att han lade
sig mer åt R+hållet… har så himla svårt att se hur det skulle kunna göra resultaten annat än ännu bättre. Särskilt som han ju faktiskt jobbar med R+ också!

Det mest negativa var att se så många tillfällen då hästarna reagerade med obehags/rädsleresponser. Jag MÅR FYSISKT ILLA av att se så mycket rullande ögon, slängande halsar, gapande/spjärnande munnar, et c. Om man nu väljer att jobba med pressure/release så går det ju att göra på finurliga eller mindre finurliga sätt!!! Stundtals var träningen riktigt fin och riktigt finurlig – andra stunder var det bara trist och obehagligt. Kändes så himla onödigt: här har vi en människa med bra koll på operant inlärning, med ett genomtänkt signalsystem och med hög status i hästvärlden efter vad det verkar. Och bevisligen besitter han både kunskaperna och färdigheterna för att träna finstilt. Varför klampa på och provocera fram en massa obehagsreaktioner då?
För mig helt obegripligt.

Sammanfattningsvis tänker jag läsa hans bok vid tillfälle.
Och, jag skulle GÄRNA träna någon häst att följa åtminstone grunderna i hans styrsystem, fast då modifiera träningsmetoderna en del

Kursen blir på Nordens Ark i Bohuslän, och det är Emma Nygren, Eva-Marie Wergård och jag som håller i trådarna för arrangemanget. Vi fick i våras reda på att Ken skulle till Kolmården och hålla kurs för deras djurvårdare, och ville då så himla gärna få till en möjlighet för alla att insupa lite Ramirez-visdom. Så vi har fixat och donat och planerat under sommaren, och nu äntligen är allt klart!

Upplägget blir sådant att Emma och jag håller i en halvdag i djurparken lördag eftermiddag (medan Ken och Eva-Marie reser från Stockholm…); då får alla deltagarna möjlighet att träffas, få en intressant guidning runt Nordens Ark, och dessutom se praktisk djurtträning i parken. Emma är rovdjursskötare och har träningsprogram igång för till exempel amurleopard, amurtiger, lodjur, utter och europeisk vildkatt, så med några av de arterna kommer hon att visa sådant hon jobbar med just nu.

På söndagen blir den en hel dags föreläsningar med Ken. Jag själv hade lätt kunnat sitta och lyssna på honom en hel vecka  Minns väldigt tydligt första gången jag var på Clicker Expo, 2007 i Los Angeles: Emelie och jag gick på alla Kens föreläsningar och betalade dessutom för att få sitta vid hans bord på middagen (det var “dinner with faculty” och man kunde välja vilken föreläsares bord man ville sitta vid – först till kvarn gällde så vi satt uppe vid midnatt när anmälan öppnade för att vara säkra på att få en av de 8 dyrbara platserna vid just Kens bord…) Håhåjaja han måste ha trott att vi var helt galna Flera av hans föreläsningar har jag hört mångdubbelt upp sedan dess – har gått en tredagarskurs i München, en veckokurs i Chicago, och dessutom passat på att gå på hans föreläsningar vid Clicker Expo så ofta jag haft möjlighet. Och så har Emelie och jag dessutom vid ett par tillfällen fått chansen att följa med bakom kulisserna på Shedd Aquarium, en otroligt givande upplevelse!

Vad är det då som är så fantastiskt med Ken Ramirez? Oerhört kunnig, ödmjuk, underhållande föreläsare, erfarenhet från alla världsdelar och alla möjliga sorters djur. Jag får alltid inspiration och blir glad av att lyssna på hans föreläsningar. Djuren och dess välfärd är alltid i fokus, och dessutom gillar jag Kens syn på träning – att de enkla, grundläggande redskapen ofta är de bästa att använda.

För kursinfo och anmälan, gå till www.kenramirez2011.wordpress.com.

För att läsa mer om Ken, gå till hans egen hemsida: www.kenramireztraining.org. Shedd Aquarium, Kens arbetsplats till vardags, hittar du på www.sheddaquarium.org.

Och för att läsa mer om Nordens Ark där kursen hålls, gå till www.nordensark.se. Nordens Ark drivs av en ideell stiftelse som jobbar för att rädda utrotningshotade arter och bevara biologisk mångfald. Bli gärna medlem i stödföreningen Nordens Arks Vänner!  Då stödjer du verksamheten och får dessutom gratis inträde under året.

Jag och Nordens Ark har satt ihop en tvådagarskurs där tanken är att lärare på exempelvis naturbruksgymnasier ska kunna gå den här utbildningen som fortbildning. Men kursen är som sagt öppen även för dig som inte är lärare

Kursinfo hittar du här: Fortbildningskurs inom djurs beteende inlärning och träning och anmälningsformulär finns här: Anmälan till kurs beteende inlärning och träning på Nordens Ark.

För mer info om Susan Friedman och hennes kurser, se www.behaviorworks.org.

a. Local Enhancement – observatören söker sig till det område där demonstratören vistas (och intresserar sig först därefter för föremål som finns där).

b. Stimulus Enhancement - observatören söker sig till samma föremål som demonstratören tidigare interagerat med. 

c. Observational Conditioning - observatören observerar hur demonstratören reagerar på ett visst stimuli, och reagerar senare själv på samma sätt på samma stimuli. (Denna inlärning sker genom klassisk betingang; det aktuella föremålet/händelsen är från början ett neutralt stimulus som observatören inte reagerar på, demonstratörens reaktion är ett obetingat stimulus som observatören spontant reagerar på, och föremålet/händelsen blir därefter ett betingat stimulus som observatören själv reagerar på.)

d. Goal emulation – observatören strävar efter att uppnå samma mål som demonstratören uppnåt.

e. Imitation – observatören kopierar samma rörelser som demonstratören utfört.

KÄLLA: Emery, N. J. & Clayton, N. S., i red Bolhuis & Giraldeau (2005) The Behavior of Animals – Mechanisms, Function, and Evolution. Malden, MA: Blackwell Publishing. (s. 189f.)

Jag måste läsa på mer, i andra källor, för att få hela bilden klar för mig! Är t ex osäker på tidsaspekten - som jag uppfattar det innebär alla punkterna (utom möjligen a.) att inlärningen påvisas genom att observatören utför beteendet vid ett senare tillfälle. Men vad kallas det då när beteendet (i punkt b, d och e) utförs direkt – t ex hund A sitter ner, får en godis – varpå hund B också sätter sig? Återkommer i ärendet

Wow! Susans dubbla bakgrund som psykologiprofessor (inriktning beteendeanalys) och djurträningskonsult (främst fåglar + zoo) lovade gott och höll hela vägen. Det var helt enkelt en mycket inspirerande kurshelg med stark vetenskaplig förankring. Härligt!

Lite av det som jag gillade allra bäst:

*Bra och pedagogiska förklaringar till vad beteendeanalys handlar om – nämligen att förklara hur fysiska händelser i världen kan förklara beteenden. Så himla lätt att trilla dit på cirkelresonemangen (Hon gör beteende X för hon är rädd/arg/har dåligt självförtroende/et c – ok, hur vet vi att hon har den egenskapen, jo hon gör beteende X…) Beteendeanalys handlar helt enkelt om att rensa bort etiketterna och fokusera på hur beteendet ser ut och vad som händer i miljön före och efter – något som Susan lyckades förmedla med föredömlig klarhet.

*Ett nytt ord i min vokabulär: Hellenologofobi. Rädsla för vetenskaplig terminologi En alltför vanlig åkomma…

*En tydlig etisk standard, hämtad från humansidan. “The least intrusive, effective procedure”. Ett litet fåtal ord som räcker fantastiskt långt! Bland olika procedurer som kan vara effektiva, välj den som är minst påträngande – den som ger individen mest kontroll.

*En etisk prioriteringsordning när det gäller insatser för att ändra beteenden (baserad på arbete med barn):

1. Gör ändringar som har att göra med hälsa/näring/medicinska aspekter
2. Ändra antecedenterna
3. Positiv förstärkning
4. DRA Differentiel förstärkning av alternativt beteende
5. Utsläckning/Negativt straff/Negativ förstärkning
6. Positivt straff

*En lång och vacker lista på möjliga modeller/analysnivåer när man vill förklara beteenden (typ 60 stysken, från anatomi och biokemi till virologi, zoologi, religionspsykologi och socialpsykologi). Förklaringsmodellen blir naturligtvis olika beroende på vilken infallsvinkel man väljer!

*Beskrivning av den medicinska och etologiska modellen, samt varför de inte räcker till för att förklara individens beteende här och nu. Till det behöver vi även beteendeanalys.

*Bra förklaring till varför beteendeanalys är en “Study Of One”, alltså att det handlar om EN individs interaktioner med omgivningen och att man ger beteendet ett värde i sig självt istället för att se det som ett symptom på något annat. Eftersom jag (om möjligt) blir mer och mer beteendeanalysnörd för varje vecka som går så blir jag helt lycklig av såna fina små förklaringar

*Ett oerhört användbart begrepp: “The Cultural Fog”. Den kulturella dimman ställer till med både det ena och det andra…

*Emelies och mitt något uttjatade ”Och hur ser det ut?” (för att prompta studenter till att beskriva beteenden i detalj) har fått sällskap av en replik från John Travolta: “Specifics, Bob!” Ska se filmen nån gång (Fenomen).  The beauty is in the detail

*Konstaterandet att A-B-C är den minsta meningsfulla enheten i beteendeanalys. Återigen, snyggt och koncist formulerat och förklarat.

*Snygg och prydlig lista för funktionsbedömning/A-B-C-bedömning och därpå följande träningsinsats:

1.  Observera och definiera fokusbeteendet
2. Identifiera de konsekvenser som just nu bibehåller/ökar/minskar fokusbeteendet
3. Identifiera de antecedenter som leder till beteendet
4. Ordna steg 1-3 i A-B-C-ordning.
5. Förutse det framtida beteende som är mest sannolikt om inga ändringar görs i vare sig A eller C.
6. Tänk ut och implementera nya antecedenter och/eller nya konsekvenser.
7. Utvärdera, justera planen vid behov.

* och en del papegojkunskap (eftersom kursen egentligen var riktad mot papegojägare), lite olika förslag till protokoll att använda inför och under träning,  plus en hel massa annat. Läs gärna några av Susans artiklar – översatta till svenska (!)  på www.djurklinikenroslagstull.se , gå till fåglar och beteende/träning – alla artiklarna där är Susans, och innehåller dessutom rikligt med vetenskapliga referenser. Plus förstås kolla in Susans egen hemsida www.behaviorworks.org.

3 days Intensive Training and Lectures on positive Reinforcement with

best speaker and trainer Kathy Sdao

04^th of Nov. to 06^th of Nov. 2011 near Munich Airport / Germany

Further information about the seminar and booking condition:

http://www.clickerreiter.de/Kathy_Sdao.htm (scrolla neråt på sidan så hittar du info på engelska!)

Amsterdam 30 Mars – 1 April 2011: Environmental Enrichment Workshop – Artis Zoo Amsterdam, The Netherlands http://www.animalconcepts.eu/AnimalConcepts/Events/Entries/2011/3/30_Environmental_Enrichment_Workshop_-_Artis_Zoo_-_Amsterdam%2C_The_Netherlands.html

California, USA 16-17 april: Workshop “Training with ZOOmility”, R+training only. http://www.imata.org/uploads/misc/zoomility_workshop.pdf

Denver, Colorado, USA 14-22 april: ABMA (Animal Behavior Management Alliance) Conference

http://www.theabma.org/index.php?option=com_content&view=category&layout=blog&id=60&Itemid=151

Storbritannien 8-10 juni: Practical Environmental Enrichment Workshop for Laboratory Animals http://www.animalconcepts.eu/AnimalConcepts/Events/Entries/2011/6/8_Practical_Environmental_Enrichment_Workshop_for_Laboratory_Animals.html

14-16 juni 2011, Paris: Environmental Enrichment Workshop for Laboratory Animals, http://www.animalconcepts.eu/AnimalConcepts/Events/Entries/2011/6/14_Environmental_Enrichment_Workshop_for_Laboratory_Animals.html

Cambridge, UK, 11-23 sept (olika sektioner olika dagar): Course in Animal Welfare Science, Ethics, and Law  https://sales.admin.cam.ac.uk/events/eventdetails.asp?eventid=175

Atlanta, Georgia, USA 12-17 september: AZAkonferens (Association of Zoos and Aquariums) http://www.aza.org/annualconference/  

Miami, Florida, USA 18-23 september: IMATAkonferens (International Marine Animal Trainers’ Association http://boston2010.imata.org/index.php/2011_miami

Kanada, 6-9 oktober:  Conference ”Advancing Bear Care 2011” http://www.doubleknot.com/Registration/CalendarDetail.asp?ActivityKey=911766 , (www.bearcaregroup.org)

Portsmouth, Storbritannien 28-29 juni: UFAW (Universities Federation for Animal Welfare) International Symposium. http://www.ufaw.org.uk/UFAWSYMPOSIUM2011.php

Portland, Oregon, USA 14-19 augusti:  Int. Conference on Environmental Enrichment  http://www.enrichment.org/miniwebfile.php?Region=ICEE&File=10icee.html&File2=10icee_sb.html&NotFlag=1

2012, San Fransisco, USA 6-11 maj: ABMA Conference http://www.theabma.org/index.php?option=com_content&view=category&layout=blog&id=62&Itemid=154

VÅRA FÖRELÄSNINGAR: Emelie och jag hade nöjet att hålla 3 sessions ( föreläsningar) och en lab (träning m 15 hundekipage + ett gäng observatörer).  Vår första session, AgilityRightFromTheStart, var i princip densamma som vi höll i fjol – en introduktion till grundträning i agility. Vår andra session, Shaping Procedures for the Agility Trainer, var vår personliga favvo det här året. Hihi, att de vågade släppa lös oss på 1,5 timme shejpingprat  Men kors i taket, vi lyckades hålla tiden! Och det var galet kul att få “nörda loss” och riktigt gotta ner oss i de små, små detaljerna…  Och labben som följde direkt därpå flöt på fint, det kändes att folk hade nytta av att ha allt detaljsnacket i ryggen.  Inför vår tredje session, Let’s Make Some Noise, var vi faktiskt lite oroliga att få tid över (!) så här kunde vi släppa lös publiken med frågor och funderingar vilket var en lyckoträff. Så naturligtvis blev det så att vi drog över istället…

ANDRAS FÖRELÄSNINGAR: Vi hann inte lyssna på riktigt lika många som i fjol – får ta ikapp en del i Chicago. Dessutom kommer vissa att finnas tillgängliga via internet (ppt + ljudinspelning, håll utkik på www.clickerexpo.com i början av april, de släpps efter Chicago-expot). Hann i alla fall lyssna litegrann på Jesus Ruiz-Rosales (University of North Texas) föreläsning om chains, alltid kul att se vad han och hans studenter håller på med för forskningsprojekt. Dessutom passade den fint ihop med vår shejpingföreläsning Tyvärr krockade vi både med Jesus “generalization scientifically explored” och Ken Ramirez “aggression”, får lyssna på dem i efterhand.  Hann däremot lyssna på delar av  Kens “advanced concepts”, som vanligt inspirerande. Visst är det bra att ha många verktyg i verktygslådan men de flesta av dem kan man faktiskt klara sig utan Jag fick också med mig några minuters energiboost á la Kathy Sdao, och en del annat smått och gott. Dessutom var Victoria Stillwell (ja, hon i svart från TV, “It’s me or the dog”) avslutningstalare. Imponerade stort! Entusiastisk och duktig på att få alla att känna sig inkluderade. Faktistk måste jag säga att just det är styrkan med Clicker Expo – vi-känslan och den positiva, entusiastiska atmosfären.  Visst är den samlade kunskapen imponerande, men det är ändå människorna – engagemanget, viljan, intresset - som ger mest.